söndag 28 februari 2010

Söndagsbilden: Vintervisst


Vintervisst

Vi människor vill fåfängt av naturen
(där skiljer vi oss från de andra djuren)
helst lämna avtryck efter oss och spår –
och väldigt ofta fast det inte går.
Vi gör så många avtryck som vi hinner
fast alla vet att spåren sen försvinner
direkt när vintern övergått i vår.


Foto: José Figueroa
Poetisk tolkning: Victor Estby

Snart premiär för Söndagsbilden!

Senare idag kör jag och fotograf José Figueroa, som blivit en stor del av mitt frilansliv, igång ett nytt inslag här på bloggen: Söndagsbilden. Varje söndag framöver publiceras en nytagen bild av José och till den kommer en poetisk stämningstolkning från min penna. Välkommen tillbaka och titta och läs!

Sjukt bra film

Idag (ja eller igår, lördag) var U och jag på bio. Såg Martin Scorseses "Shutter Island" med Leonardo DiCaprio, Max von Sydow och Ben Kingsley. Populär film, vill man se den nu gör man bäst i att förboka eller förköpa biljetter. Sagas stora salong var fullsatt och det var inte den enda i Stockholm idag.
En film som vrider och vänder på psykisk sjukdom och psykvård. Vem är frisk och varför? Vad är ens verkliga minnen och vad är fantasier man skapat för att skydda sig själv? Slutet går att tolka på flera sätt, vilket jag gillar. Allt är inte så enkelt som det verkar. Amerikansk efterkrigstid med färska, blodiga minnen från andra världskriget släpande kvar. En mentalvård i förändring och mitt i detta ett skådespel, ett drama, som snurrar varv på varv på den ensliga ön i vattnen utanför Boston. Minnen av en död, vacker hustru och befrielsen av koncentrationslägret Dachau som hemsöker huvudpersonen krigsveteranen Edward Daniels liv och drömmar. Och vi besökare väller ut på Kungsgatan i februarimörkret och vi märker knappt att det har börjat snöa igen eftersom vi så ivrigt måste diskutera slutet med varandra.
Filmen baserar sig på Dennis Lehanes roman "Patient 67", som jag har någonstans och som jag nu ska läsa snart.

lördag 27 februari 2010

Oj, vilka kap från Hedengrens!

Nytt reakap igår. På Hedengrens bokhandel vid Stureplan (Tack, Eva Swedenmark för tipset!). Hade glömt bort vilken fantastisk bokhandel det är. De har ju, till skillnad från de flesta andra boklådor, allt man letar efter. Hur bär de sig åt? Priserna är inte låga, men nu var det fyrtio procents rabatt. Så det fick bli Barbro Lindgrens samlade poesi (före 2003) "Längst inne i mitt huvud", Bo Setterlinds samlade dikter och Pauline Wolffs westernroman "Swede". Oj, vilken bokhög!

fredag 26 februari 2010

Författaren vars verk ständigt går igen

Robert Louis Stevenson skapade några verk som bara fortsätter vara giltiga och fascinera oss. Aino Trosell skriver på sin blogg om läsningen av "Dr. Jekyll och Mr. Hyde" samtidigt som nyhetsrapporteringen fortsätter om polisen som föreläst om feminism och misstänks för att samtidigt förgripit sig på flickebarn och gått till prostituerade. Och nu dessutom misstänks för att ha bedrivit hallickverksamhet. Nog låter det som en nutida Jekyll-Hyde. Boken har filmatiserats massor av gånger och talar till oss genom århundradena (boken gavs ut 1886).
Stevenson skrev också en annan odödlig roman: "Skattkammarön" (utgiven 1883). Även den håller än idag och har filmatiserats många gånger och inspirerat exempelvis till Stephen Kings fantastiska roman "Hjärtan i Atlantis" (utgiven 1999), också den filmatiserad med Anthony Hopkins i en av de bärande rollerna.

Genom Stevensons fantasivärldar kan vi kanske orka med vår verklighet lite bättre. Och kanske rentav bättre förstå den.

Albert & Herbert tar mig genom cykelturerna

Medan jag cyklar på morgnarna tittar jag på morgon-TV eller film. Just nu, under OS-terrorismens tidevarv, tittar jag på Albert & Herberts julkalender från 1982. Har sett de tre första avsnitten. Ett avsnitt räcker perfekt för ett cykelpass. Tänk vilken enkel idé med en far och en vuxen son som går omkring i ett gammalt fallfärdigt hus och nöter på varandra och utsätter varandra för en massa barnsliga påhitt. Men så fenomenalt de gör det Tomas von Brömssen och Sten-Åke Cederhök (som också var med och skrev manus). De är lagom barnsliga och jag minns att jag älskade den här kalendern när den kom, särskilt älskade jag pappan Albert eftersom han var minst vuxen. Minns att jag åtta år gammal gick omkring och tjatade:
- Hebbe lelle, ja vell gå te Kafé Japan å drecka fåtöl!

torsdag 25 februari 2010

Varför tågen spårat ur

Ni som undrat hur det egentligen kommer sig att tågtrafiken fungerar så dåligt i Sverige nu bör läsa den författande tågmästaren Åke Johanssons blogg. En ovanligt kall vinter med ovanligt mycket snö? Kanske inte fullt så enkelt. Läs här.

Spott och inga dikter på Åhléns

Jo, det blev förstås en liten hög bokreaböcker. Prövade att stånga mig in på Åhléns City för att fråga efter Jan Olov Ulléns fina 800-sidiga lyrikantologi "De bästa svenska dikterna". I informationsdisken tittade informationsdamen på mig som hon aldrig hade hört en sådan fråga.
- Nej, vi har inte några dikter alls, sa hon och spottade särskilt ur sig ordet dikter som att hon inte ville ha det för länge i munnen.
Jag har länge tyckt att Åhléns har ett märkligt bokurval. Den som inte vill ha deckare eller de allra mest sålda romanerna passar inte som bokkund hos Åhléns. Är man en sådan kund riskerar man att få boken man vill läsa utspottad på Åhléns hårt marknadsanpassade kommersgolv.
Tänkte att Akademibokhandeln ovanför Sergels torg vore ett säkert kort och det hade det nog varit om butiken inte haft en vattenläcka. Reans första dag och hela butiken måste hållas stängd. Måste kännas bittert. Det hänvisades till den stora butiken på Mäster Samuelsgatan. Fortsatte dit och där låg det högvis med boken jag letat efter. Skönt att man kan lita på Stockholms största bokaffär i alla fall.
Köpte också Carsten Jensens "Vi, de drunknade", Stephen Kings "Duma Key", Tomas Lappalainens "Camorra" (jag har ju både läst Roberto Savianos "Gomorra" och Maja Lundgrens "Myggor & tigrar" så...) och "Stockholm utanför tullarna", en bok jag varmt rekommenderar politikerna i Stockholms stadshus.

The Wolfman förströr, men inte mer

Såg "The Wolfman" igår. Helt ok förströelserulle. Och jag är ju svag för skräck som utspelar sig i historisk tid. Men problemet med den här filmen är som med de flesta filmer i genren monstret. Filmen är alltid bäst tills man får se det. Det blir nästan alltid löjligt och skrattretande sedan. Och hur otäck Antony Hopkins än kan vara som mördare som Hannibal Lecter så blir han komisk i varulvsutstyrsel. Han ser ut som en barnboksfigur i stil med Maurice Sendaks vildingar. Somnar man under filmens gång och vaknar mot slutet kan man lätt tro att man råkat gå in i fel biografsalong. Benicio Del Toro klarar sig lite bättre och skrämmer åtminstone lite grann. Men stämningarna kring monstren är i alla fall riktigt rysliga.
Karaktärsteckningen är också rätt platt om man jämför med filmer som "Bram Stoker's Dracula" och "Mary Shelley's Frankenstein". Har inte sett originalfilmen "The Wolfman" med Lon Chaney från 1941, men tänk om manusförfattarna och regissören i den nya filmen ägnat ett par minuter extra åt var och en av huvudpersonerna. Tänk vilken skillnad litelite mer djup kan skapa för att få åskådaren mer engagerad!

onsdag 24 februari 2010

Med solen i ögonen

Gick omkring lite på Södermalm idag. Med solen i ögonen och snön och isen rasande kring fötterna. Köpte kvällstidningarna och läste dem till lunchen. Garvade åt att Åsa Linderborg kallade DN Kulturs Per Landin för bin Landin. Lånade en bok på Medborgarplatsens eminenta bibliotek och vände hemåt igen till skrivarlyan, där jag lyssnade på Lars Winnerbäcks "Med solen i ögonen" och "Varning för ras". Han har en låt för allt.

Tips för blivande författare

Bodil Malmsten tipsar på sin blogg om hårdkokte amerikanska deckarförfattaren Elmore Leonards tio tips för hur man skriver en bok. Tipsen är rätt bra om man kommit en bit på väg med sitt skrivande. Om man scrollar längre ner finns även tips från Zadie Smith, Joyce Carol Oates och Annie Proulx.

Vintern ler


Nej, nu ger jag upp för det vackra vinterleendet och går ut.

Ingen ro för Ivar Lo

Var på Ivar Lo-prisutdelningen igår med farsan. Träffade också en trevlig bekant och författar- och frilanskollega där. Vi konstaterade båda två att det var bra för hemmasittare som han och jag att ta sig ut på sådan här saker. För första gången var det inträde till evenemanget. Men hundra kronor för ett glas mousserande vin, snittar och ett program med prisutdelningen och tacktal av mottagaren Kristian Lundberg, högläsning av Sven Wollter och Torsten Wahlund, framträdandeav Sofia Karlsson med band och ett arbetarlitteraturens brandtal av Göran Greider är ju inte särskilt dyrt.
Sven Wollter var först ut med att läsa. När han kommit en bit in i sitt utvalda stycke ur Ivar Lo-Johanssons sista bok "Till en författare" brakade det till bland stolarna vid utgången. Sven Wollter stannade upp i läsningen, kisade, skuggade med handen för ögonen och frågade:
- Är det någon som har gjort sig illa?
Allas blickar vändes mot brakhållet.
Det visade sig vara en gammal man i mörk kostym som stapplat in och ramlat bland stolarna. När han fick hjälp att resa sig av några snälla åhörare skrek han så det ekade i salongen:
- MINA GLASÖGON! VAR ÄR MINA GLASÖGON! JAG HAR TAPPAT MINA GLASÖGON! JAG MÅSTE HA MINA GLASÖGON!
De snälla åhörarna plockade upp glasögonen och gav honom dem.
Sven Wollter gjorde sig redo att fortsätta och våra blickar vändes mot honom igen.
- ÄR DET HÄR DEN HÄR IVAR LO-GREJEN!? undrade den gamle mannen leende medan han stultade fram i salongen.
En rådig medlem i Ivar Los författarfond hade skyndat till och svarade att ja, det var det.
- Varsågod och sitt, sa Sven Wollter och log från scenen.
Mannen gick förmodligen så fort hans ben bar honom, det vill säga oändligt långsamt, ända längst fram och satte sig sedan ner. När han sedan var på väg att fråga något om vad som hände på scenen nu då, hyssjade den rådige Ivar Lo-representanten på honom. Bara så lagom högt att han höll tyst resten av kvällen.

tisdag 23 februari 2010

Vinterkylans ansikte

När man sitter och tittar ut genom fönstret i skrivarlyan tänker man en massa saker. Som så här till exempel: Den här vinterkylan som det pratas så mycket om, har den något ansikte? Just när jag tänkte den tanken dök denna bild upp i min mailbox. Fotograf är förstås José Figueroa. Och jo, vi har jobbat en del tillsammans och är rätt synkade.
Tidelipom.

Lundberg och De Geer

Läste ut Kristian Lundbergs "Yarden" imorse och slås av hur mycket den påminner om Carl Johan De Geers "Jakten mot nollpunkten". Båda berättar om utsattheten hos ett barn som växer upp utan sin framgångsrike pappa och med sin pyskiskt sjuka mamma. Båda lever i misär och fattigdom och till stor del i mammans sjuka fantasivärld. Skillnaden är att Lundberg växer upp på ställen som Rosengård och De Geer på ställen som Östermalm.
De angriper också berättelsen på olika sätt. Där De Geer pepprar med svart humor målar Lundberg med stålgrått. Trots att "Yarden" bara är 140 sidor tar den tid att läsa, eftersom jag inte vill missa något i den tätatäta berättarväven. Lundberg berättar också för oss om hur Sverige ser ut idag, bortom prinsessbröllop, OS och bostadsrätter. Det är roligt att Lundberg får motta Ivar Lo-priset idag, för när man läser boken är det just något sådant man hoppas ska hända.

måndag 22 februari 2010

Måndagens resultat

Slapp krona på tanden och sparade väl därmed in sisådär åtta tusen spänn. Annars har jag mest lagt ut frilanskrokar och researchat inför morgondagens intervju. Har börjat fundera på uppslag till versen som ska vara klar på onsdag också. Har gett respons på de två sista bidragen till antologin med. Nu har jag gjort mig förtjänt av att lägga mig i soffan och läsa lite mer Lundberg.

Måndagsmusik


Och så lite måndagsmusik. Nej, jag längtar inte tillbaka till skolan. Blöta vantar och så kastar någon klass"kamrat" en snöboll i ansiktet på en och så kvarsittning för att man kastar tillbaka, eftersom läraren kommer förbi just då. Man får sitta kvar efter att alla andra gått hem och skriva med skrivstil på varannan rad på båda sidorna av pappret (eftersom det är andra gången man åker fast) "Jag ska aldrig kasta snöboll mer" (eftersom läraren är lika nöjd med det som med tillägget "på skolgården" och det går snabbare att skriva). Existerar det kvarsittningar fortfarande? Någon som vet? Kanske bara i privatskolorna?

Lästa böcker tröstar hos tandläkaren

Snart ska jag ge mig av till tandläkaren. Har aldrig haft någon tandläkarskräck, är ganska smärttålig och har lätt att koncentrera bort tankarna på trevligare saker. Brukar tänka på böcker jag läst och filmer jag sett. Borra in tanken i dem och slappna av. Ett rätt ok avbrott i frilansvardagen.

söndag 21 februari 2010

Händelserik vecka - Estby Media tuffar på

Veckan som kommer är hyfsat händelserik. Ska till tandläkaren imorgon, har väntat i tre veckor på att få en tand lagad. Ska skriva två dagsverser i veckan och göra en intervju. Och förstås göra klart det sista av antologin innan korret. Ska skicka ytterligare några papper till revisorn också. Estby Media tuffar på.

Lysande kultursidor i senaste LO-tidningen!

Den här veckan har LO-tidningens kultursidor överträffat sig själva. Några av hjödpunkterna är författaren Anneli Jordahls förslag att missbrukare som lyckats vara drogfria i fem år och före detta fängelsekunder som lyckats hålla sig borta från brott i fem år borde få medaljer och prispengar lika väl som andra som åstadkommit bragder i vårt land. Författaren Mats Berggren skriver i en essä att regeringen förstått arbetarkulturens sprängkraft bättre än arbetarrörelsen. Läs hela essän här. Och som om detta inte vore nog publicerar tidningen ännu en lysande dikt av kallskänkspoeten Jenny Wrangborg. Läs den här.

Läser Yarden medan snön faller

Snön faller och vi med den, sjunger Ulf Lundell. Snötäcket växer på skrivarlyans fönsterbleck. Det blir nog mest innesittande idag, även om vädret är vackrare än igår. Har börjat på Kristian Lundbergs "Yarden", som jag köpte i en bokhandel i Gamla stan innan jul. Konstarerar att det är skönt att en roman på 140 sidor (nio förlag av tio hade ansett den vara på tok för kort) kan ges ut, hyllas och belönas med ett av Sveriges största litterära priser (Lundberg mottar Ivar Lo-priset på tisdag). Länge leve motspänstigheten och mångfalden!

lördag 20 februari 2010

Bränner manus igen

Bränner manusblad ikväll igen. Men bara de jag inte har användning av, förstås. Jag gillar dramatiken i att bränna egna manus. Författaren Kjell Johansson har berättat att han alltid skriver ett helt manus, kastar det i papperskorgen och sedan skriver ett nytt. Det är en del av hans skrivprocess. Jag tycker att det låter onödigt. Dels är det roligare att elda upp manus, dels är jag för bekväm i regel för att skriva om ett manus helt. Jag bearbetar hellre utkasten.

Insnöad i skrivarlyan

Snö, snö, snö runt skrivarlyan. Man ska tydligen helst inte gå ut idag. Då får man göra andra saker: Titta på film, läsa igenom de sista antologitexterna och stoppa dagsversbokmanuset i ett kuvert.

Dagsverserna samlade!

Blev färdig med ett bokmanus igår. Har samlat ett urval av mina dagsverser de senaste tio åren - en ganska maffig bunt på 127 sidor. Några av verserna är enbart publicerade här på bloggen, men de allra flesta i dagstidningar, veckotidningar och facktidningar. Stig Dagerman försökte få ut sina dagsverser i bokform, men det blev aldrig av förrän efter hans död. Jag hoppas förstås på att slippa få vänta till dess.

fredag 19 februari 2010

Dagens dagsvers: Det kuriösa kunskapandet

Jag är ju inkastare i tidningen Svenskläraren. I senaste numret, med temat Kunskapssyn, kastar jag in läsarna i numret med hjälp av följande vers:

Det kuriösa kunskapandet

En uppgift som ej står långt efter Kants och Platons grunnande
är hur man lyckas kombinera senantikens hunnande
med lärdomar om grammatik och välfärdens uttunnande
och detta i en samtalston som inte är förkunnande.
Det vetefan hur det går till, men är att skapa kunnande.

torsdag 18 februari 2010

Dagens reportage: Skärholmssidor

Här är andra reportaget ur fotografen José Figueroas och min förortsserie, som publicerades i ETC Stockholm i januari.

Skärholmssidor

De stora Stockholmstidningarna kritiseras ofta för sin begränsade syn på förorter. Vi besökte Södra Sidan, en lokaltidning som försöker att vidga nyhetsblicken i huvudstaden.

– Här tar inte så många vår tidning, förklarar Zeineb Badry, 13, när hon och hennes distributionskompanjoner lägger en bunt med hundra tidningar i ICA Kvantums ställ.

Klockan är fem på eftermiddagen 26 november och Zeineb, Olivia Lawson, 15, och Tina Rana, 13, delar ut det dagsfärska numret av Södra sidan i Skärholmens centrum efter skolan.

Första gången gav chefredaktören Petter Beckman dem en karta med de tio tidningsställen inprickade. Därefter har de tre distributörerna, som alla bor i Skärholmen, klarat sig utan karta. Nu, efter bara några veckor, vet de exakt var de ska leverera sina buntar och hur många på varje ställe. För det är inte överallt läsarna nöjer sig med en bunt tidningar. Zeineb, Olivia och Tina arbetar systematiskt, hjälps åt och skrattar ofta. Byter löpsedlar och gamla tidningar mot nya. Turen tar en timme.

– Södra Sidan skriver om mycket som händer här i Skärholmen och om vad folk här tycker och så, säger Zeineb. Jag och min familj känner oss inspirerade.

De tre har gjort enkäter och intervjuer i tidningen. Men journalister vill de inte bli. Utom Olivia, som i framtidsdrömmarna pendlar mellan det och make up-artist. Lina vill bli psykolog, eftersom hon inte tycker att det verkar vara svårt. Zeineb vill bli frisör. Till dess distribuerar de gärna Södra Sidan.

– Vi gör det för att det är kul, säger Olivia. Men vi gör andra saker också – tidigare sålde vi jultidningar och nu delar vi ut sminkartiklar för en kosmetikbutik.
Många ungdomar går arbetslösa i dag, nya numret av Södra Sidans handlar om just det. Är Olivia, Tina och Zeineb exempel på att det finns hopp, som tidningen skriver? De skrattar.

– Det är inte svårt att få jobb, säger Olivia. Och det känns som det här är vår tidning, så det här vill vi fortsätta med.

En vecka tidigare besöker vi redaktionen för en intervju med redaktionschefen Rouzbeh Djalaie, som startade tidningen och äger den tillsammans med Petter Beckman. Redaktionslokalen en trappa upp i Skärholmens centrum är tapetserad med löpsedlar. Istället för mord, våldtäkter och kändissex berättar de mer traditionella lokaltidningsnyheter och nästan alltid med varmare ord än andra lokaltidningar. Löpsedeln för nummer 16 2008 trumpetar: ”Jubileumsextra. NU HAR DET GÅTT 40 ÅR. SKÄRHOLMEN BLIR BARA BÄTTRE!” Att tidningen också uppmärksammar händelser som inte bara är positiva vittnar senaste numrets löp, som sitter alldeles innanför ytterdörren, om: ”KOM INTE HIT OCH KASTA STEN” ”Fittja behöver inte AFA”.

Redaktionens ambition är att inte bara fokusera på negativa nyheter och att låta dem som bor i förorterna ta plats och ge sina bilder av hembygden. Så att de blir något mer än intervjuobjekt och offer. Ofta skriver läsarna själva artiklar. Tidningen kallar det ”medborgarjournalistik”. På hemsidan beskrivs tidningen som ”en mötesplats”.

I en intervju jag gjorde med honom när tidningen var ny förklarade Rouzbeh med två ord varför han startade tidningen: ”Ackumulerad vrede”. När jag citerar honom så här tre år senare skrattar han åt uttrycket. Han är inte lika arg längre. Visserligen irriterar han sig fortfarande på konkurrenten Mitt i Söderorts sätt att besöka Skärholmen i jakt på elände och sedan åka hem och måla allt i svart. Men han tycker ändå att Mitt i-tidningarna blivit bättre och han är övertygad om att Södra Sidan tvingar fram mer nyanserad journalistik hos andra medier.

Nu har han ju också en tidning att driva sin linje med istället för att sitta vid köksbordet och vara frustrerad över andra tidningars artiklar om brott i Skärholmen med omnejd.

Eftermiddagen 25 november är jag och fotografen med timmarna kring lämningen av årets näst sista nummer. Spänningen och stressen hänger i luften, alla arbetar koncentrerat. Reportern Stella Papapanagiotou fastnar i en notis om att Kungens Kurva är större än man tidigare trott, tar en paus och sätter sig bredvid AD:n Anders Karlen och de för in några saknade citat i en av Stellas artiklar.

– Behöver det sägas till att folk ska skriva bildtexter? säger Petter till Anders.

Baksidesannonsen från Specsavers optik har inte kommit. Rouzbeh får släppa artikeln han håller på med och jaga fram annonsmaterialet. Södra Sidan är en gratistidning och beroende av annonserna. Tidningen har en annonsförsäljare, men ändå måste Petter och Stella sälja annonser och Rouzbeh producera en del av dem.

Reportern Malin Wernström får ett telefonsamtal från gammal dam som nu är på väg till redaktionen. Kanske kan bli en nyhetsartikel. Damen dyker upp och Malin sätter sig och intervjuar henne. Reporterpraktikanten Linn Bursell får gå ut och göra framsidesenkäten i Malins ställe. Enkätfrågan är ”Vad var ditt första jobb?”

Baksidan får sin annons och Rouzbeh kan skriva klart sin artikel. Stella blir färdig med notisen om Kungens Kurva och Linn med enkäten. Det blir en tidning den här gången också.
Morgonen efter hämtar Rouzbeh och Malin en bunt av det nytryckta numret från lastkajen under centrum.

Efter dagens redaktionsmöte och lunch packar Petter och Stella Rouzbehs Peugeot full med tidningar för en distributionsrunda till Södra Sidans södra sida. Petter berättar att det är en blandning av ”ren snålhet” och små marginaler som gör att de gör rundan själva.

– Det är en konsekvens av utvidgningen söderut som vi gjorde i våras, säger han. Vi snålar på allt vi kan, vilket egentligen är dumt eftersom vi kunde ha använt den här eftermiddagen till att sälja annonser eller till redaktionella göromål istället.

Första stoppet är ICA Nära Dej i Masmo. Butiken har ett tidningsställ och är en av tidningens annonsörer. Stella bär in ett par buntar och ett löp. I kassan står butiksägaren Hasse Sköld. Stella bläddrar fram annonsen i nya numret.

– Ser bra ut, säger han.

Han tycker Södra Sidan är en bra annonsplats.

– För det priset får man mycket, säger han. Dyrt är inte alltid bra.

Vi fortsätter till Fittja, Alby och Hallunda. I Hallunda Centrum bär Stella och Petter ut 1 600 tidningar.

Pensionären Kaj Andersson från Norsborg tar ett exemplar.

– Det är första gången jag läser den, säger han. Men det verkar stå mer i den än i Metro om området här omkring. Jag vet också att man får läsa om Skärholmen och andra förorter en bit bort.

Vi parkerar i Fittja Centrum och medan Stella går in med en bunt tidningar i centrumet, där Södra Sidan ännu inte har samma åtgång som i Hallunda, frågar jag Petter hur han samtidigt klarar av att var journalist och annonsförsäljare. Är det inte svårt att granska kommunala verksamheter och företag som journalist ena stunden och i nästa ringa och försöka få dem att köpa annonsplats i tidningen? Men han ser inget problem med det.

– Vi skriver inte så ofta om företag. Men Centrumkompaniet som tidigare ägde Skärholmens centrum bevakade vi förstås. De annonserade också flitigt. Och när vi skrev kritiskt om dem hände det att de hörde av sig och tyckte att vi väl skulle vara ”den snälla tidningen”. Vi försöker att inte skriva snällare om dem som annonserar och vi gör det vi måste göra.

Fakta

Vad Lokaltidning

Var Skärholmen

Våren 2006 startade den arbetslösa IT-teknikern Rouzbeh Djalaie och före detta DN-reportern Petter Beckman tillsammans tidningen. Petter Beckman hade arbetat med lokaljournalistik i Skärholmen, Rouzbeh Djalaie hade aldrig tidigare arbetat med journalistik. Men han var upprörd över hur de medier som fanns rapporterade om förorter i allmänhet och Skärholmsområdet i synnerhet. Södra sidan startades som ett alternativ till den ofta negativa medierapporteringen om Stockholms förorter.

Idag består redaktionen av fem fasta medlemmar. Och hösten 2009 kom tidigare Gringogrundaren Carlos Rojas med som delägare. Tidningen är politiskt oberoende och distribueras från Axelsberg till Norsborg. Den distribueras gratis till hushåll, förortscentrum och matbutiker. Upplagan är 54 000 exemplar.

Södra Sidan bedriver medborgarjournalistik, vilket betyder att tidningen har ambitionen att innehållet ska vara ur läsarnas perspektiv. Redaktionen låter också läsarna medverka i tidningen.

Och så lite Hasseåtage


Ibland behöver man lite Hasseåtage. Det är som att duscha. Så här jävla bra kan texter vara. Så att man vet vad man ska sikta mot.

onsdag 17 februari 2010

Mina memoarer publicerade!

Det finns en rolig sida, där man kan skriva sina memoarer med hjälp av sex ord. Det har jag gjort nu och lyckades hålla mig tillräckligt kort. Läs mästerverket här. Det är ju lite löjligt att skriva sina memoarer när man bara är 35. Men jag är inte värst. Hittade nyligen Nacka Skoglunds memoarer "En miljon för en klackspark", som han skrev när han var 26. Han tog nog det mesta med en klackspark.

Fel fokus i konstnärsdebatten

Lena Mellin på Aftonbladet är ute och cyklar när hon ställer konstnärer mot andra låginkomsttagare i debatten om konstnärslönerna. Att en av Aftonbladets mest erfarna journalister skulle gå i borgerlighetens fälla att förflytta fokus från där pengarna verkligen finns är sorgligt. Lika sorgligt är att många bloggkolleger går i samma fälla. Varför inte tänka själva innan de börjar gapa och skrika? Var är dessa upprörda bloggare när storföretagens aktieägare gör jättevinster och samtidigt tvingar de anställda som skapat vinsterna som tack få sparken? Just detta hände på Scania för ett år sedan. Finanskris? Inte för aktieägarna. Vilket jobb har de gjort för pengarna de tjänat? Hur kan man i det ljuset bli så arg på en i sammanhanget futtig ersättning till fattiga konstnärer, som alla bevisligen skapat - ja arbetat fram! - något som kommer de allra flesta av oss till godo. Tycker Lena Mellin att de som har det ännu sämre ska fortsätta ha det så? Jag förstår inte resonemanget.

Poesihopp på omslaget

Sveriges nya poesihopp, Jenny Wrangborg, är omslagsflicka i nya numret av tidningen Hotellrevyn - kolla här.

Barndomstoner


Ojojojojoj. Barndom. Tårar, tårar i ögonvrårna.

Versen höll och hemsökt av vardagsproblem

Jodå, versen jag skrev igår höll även över ligga-till-sig-natten. Så nu går den iväg till uppdragsgivaren. Var tvungen att göra mitt livs första systemåterställning av datorn imorse. Även den hemasittande frilansaren hemsöks av omvärldens vardagsproblem. I eftermiddag ska jag och José Figueroa kolla upp en reportageidé. Ska bli skönt att komma ut och röra på sig lite, även om jag har kört min kvart på cykeln också idag.

tisdag 16 februari 2010

Redigt att skriva för tidningar

Skrev en bra dagsvers nu på kvällskvisten. U godkände den också. Men versen ska ändå få sin ligga-till-sig-natt. Imorgon bitti ska jag läsa den igen med lite mer distanserade, friska ögon. Så får vi se. Sedan ska ju också uppdragsgivaren säga sitt. Det är redigt att skriva för tidningar, som har sina kontrollstationer innan texten når läsaren.

Victor Semmelmans minne

Jorå. det blev en semla idag. Från lokala konditoriet. Endast det godaste är gott nog. En god paus för frilansarn.

Varför kanon inte är kanon

Hittar en lysande notis om litteratur på Aftonbladets kultursida. Om varför en litteraturkanon är en sämre satsning än Vägbiblioteken. Läs här, om ni inte gjort det redan.

Figueroa i färg

Favoritfotografen José Figueroa, som jag brukar göra frilansjobb med, har lagt upp en nytt, coolt portfoliobildspel i färg på sin hemsida. Kolla här.

Foto: José Figueroa.

Ta ifrån regeringen våra hemnycklar!

Regeringen verkar få det svar den förtjänar när den vill dra in konstnärslönerna. Titta här, här och här, exempelvis. Snålare och löjligare förslag får man leta efter. Svenska Dagbladets kulturchef menar att det inte ens handlar om ekonomi, utan om ideologi. Jag menar att det handlar om dumhet. En markering från regeringen vad den tycker att Sveriges konstnärer är värda. Vill ni spotta på Sveriges konstnärer ska ni rösta på den borgerliga alliansen i september. Regeringen lever i en drömvärld, där allt kan köpas och säljas, en värld där allt kan mätas i kronor och ören. Där allt blir bättre för att det privatiseras och all verksamhets främsta mål är vinsten man kan tjäna på verksamheterna. Inte vad verksamheterna eller människorna som arbetar med dem åstadkommer. Jag sa när den här regeringen kom till makten 2006 att det var som att de elaka ungarna på skolgården fått tag på ens hemnycklar. Låt dem inte behålla våra hemnycklar längre, medan det fortfarande finns några hela saker kvar!

Humor som står sig

En kvart på cykeln imorse. Och slötittade på Charlotte Kallas guld, eftersom jag inte orkade sätta på någon film. Annars har jag kollat på en DVD med humorklassiker från SVT. En del är daterat, som Olle och Helge och Werner och Werner. Men något - eller någon - som håller är Lars Ekborg. I vilken sketch som helst. Vilken skådis! Han slarvar inte med ett enda ögonkast eller tonfall, oavsett hur löjlig sketch han är med i. Annars står sig förstås Margaretha Krook, Stellan Sundahl och Gösta Ekman och det mesta av Peter Dalle och Lorry-gänget (Claes Månsson, Ulla Skoog och Suzanne Reuter!). Jag imponeras också återigen som versmakare av Hasseåtages låttexter. De är alltid underfundiga och fantastiskt välskrivna. Oj, vilka hjältar!

måndag 15 februari 2010

Hopp eller flopp

Läste att Stefan Holm ska sitta med i Augustprisjuryn och det är inte så förvånande. Priset har väl kommit till för att förlagen ska sälja mer böcker. Och med en kändis som Holm i juryn tar förmodligen bokförsäljningen ett hopp, även om Holms hoppstil väl var flopp?

Fikapaus för redaktörn

Skattepappren ifyllda. Nu ska jag knata iväg och lägga dem på lådan och sedan fika med en kompis och författarkollega på Södermalm. Sedan får det bli antologin för hela slanten. Redaktörat lite på morgonen också.

Ständigt denna debutant

Läser en recension i DN Kultur, där tidningen slår knut på sig själv i debutantfrågan. Peter Törnqvist presenteras som romandebutant och har tidigare debuterat med en novellsamling. För tolv år sedan (!). Men kanske ska man bara se det positivt som författare. Att vara debutant varje gång man byter genre ger en förmodligen möjlighet till mer uppmärksamhet i medias trånga/trångsynta port.

söndag 14 februari 2010

Författandet och frilansandet i veckan

Att få iväg papper till revisorn hör också frilans- och författarlivet till. Det har jag fått ikväll. Nu ska jag bara skicka papper till Skatteverket, som räknat fel. Sedan kan jag enbart ägna mig åt kreativt arbete. Det blir lite redaktörande kring antologin, en dagsvers och sedan försöka få klart ett bokmanus som fått vila senaste veckan. Och så ska jag få lite styrning på ett kommande, stort journalistiskt jobb och få iväg ett artikelförslag till en förhoppningsvis ny uppdragsgivare. I veckan hoppas jag också hinna titta på farsans och mitt ungdomsboksmanus. Ett par frilanssaker till väntar också i veckan. Mycket på gång och då trivs jag.

Stockholms vintersång


Apropå Melodifestivaltider och vintertider. Nog kan Stockholm vara en vacker plats så här års. Kan någon tvivla efter att ha hört det här?

Att lita på läsaren

Som av en händelse har flera bloggar diskuterat Maja Lundgrens "Myggor & tigrar" senaste tiden. (Att hennes nästa bok kommer ut snart har nog inte undgått så många.) Samtidigt som jag har läst den. En av Bokhoras recensenter skriver om det här. Min bloggkompis Eva Swedenmark bloggade för några dagar sedan om vikten av att läsa färdigt boken.
Jag kan inte annat än instämma. Många som skriver om boken tycker att den är segdragen och jag kan hålla med. Det borde ha strukits en del i Neapelavsnittet, som många gånger står och stampar. Men det är klart att det är en mycket intressant bok, som jag ser som ett slags mordernare version av August Strindbergs "Inferno".
Lundgren är generös som blandar det hon berättar med redovisningar av tvivel och galenskaper. Det gör den mesta tiden av läsningen läsaren uppmärksam och ifrågasättande och problematiserande - inte bara av det hon berättar utan också om vårt samhälle och diskussioner om kön och makt. Och man börjar fundera på vem det är som är galen och vad som är galet. Jag gillar också tonen i boken, som jag i det stora hela inte tycker är särskilt svårläst, utan märkligt nog (med tanke på mycket av det förvirrande innehållet) trygg och stilsäker.
Lundgren skriver flera gånger att hon måste lita på läsaren. Tänk om fler författare vågade göra det i samma grad. Att Lundgren blivit klassad som galen och Strindberg som ett geni säger nog det mesta. Är man det minsta intresserad av maktförhållanden mellan män och kvinnor ska man läsa den här boken.

lördag 13 februari 2010

Vacker vintersaga

Vår vinter som bara fortsätter - kanske får vi vänja oss och bestämma oss för att njuta av den lite, lite till. Se det som en saga om vintern. Vem vet - snart kanske sagan är slut och kanske dröjer det tills vi får vara med om den igen?

Världens mest schysta medborgare

Satt en sväng på Medborgarplatsens välbesökta bibliotek igår kväll. Bläddrade i lite tidningar, lade ifrån mig de två påsarna med nyinhandlade böcker på stolen bredvid. När jag sedan var halvvägs över Medborgarplatsen upptäckte jag att jag bara hade en kasse i nypan. Helvete, nu är den andra kassen borta för längesen. På bibliotek går ju i princip bara människor som inte har råd att köpa böcker (nej, jag tänkte inte helt rationellt), så varför skulle de låta ett nyinhandlat exemplar av "Precious" ligga kvar orört? Jag skyndade tillbaka. Där låg påsen som jag lämnade den. Och i den låg "Precious" kvar. Jag smög ut ur biblioteket med världens mest schysta medborgare leende, väsande: "My Precioussss...".

fredag 12 februari 2010

Avatar amerikansk självkritik mot Afghanistan-kriget

Såg Avatar igår. Kan inte tänka mig en starkare självkritik mot kriget i Irak och Afghanistan. Eller för den delen mot all imperialism. Tänker exempelvis på Englands massaker världen över på 1800- och 1900-talet. Men Avatar är så tydlig kritik mot amerikanernas svärande, ärrade, hatgalna män i uniform med bomber och kulsprutor. Här förlorar de. Vilket de förmodligen kommer att göra i Afghanistan också. (Tänk Vietnam.) Det går inte att vinna ett krig mot fattigdom med hjälp av bomber och granater. Och när ska Sverige sluta lura sig själv och inse att det inte är för afghanernas skull man bedriver krig i Afghanistan? Sverige är en del av USA:s "krig mot terrorismen". Ett krig som aldrig kommer att vinnas med vapen. Hur många civila afghanska dödsoffer och svenska medborgare är USA:s krig värt?

Konstaterar för övrigt att James Cameron kan sin berättarteknik. När det är som jävligast och skogen brinner och de amerikanska soldaterna (representanter för de giriga jordborna) har övertaget och pulvriserar allt i sin väg och Na'vi efter Na'vi dör skickar han in en Pandorahäst, som får springa brinnande genom skogen. En science-fiction-version av Zolas häst.

Irriterar mig lite på att de onda amerikanska soldaterna är så onda utan tillräckligt starka skäl. Det hade varit sympatiskt och spännande med lite mer bakgrund.

Men visst är filmen storslagen och imponerande på många sätt. Det är fascinerande med nya världar och den här är hisnande och skönt fantasifull. Och filmen är hoppfull - kanske kan även verklighetens amerikanska soldater tänka om.

torsdag 11 februari 2010

Dagens dagsvers: Postanvisning från högsta Posten

Idag kom nya numret av ST Press, med denna vers av hr. Estby:

Fem trotjänare, som varit anställda mellan 10 och 39 år, hotas av uppsägning från postterminalen i Umeå. Orsaken är att de utför en arbetsuppgift lite för långsamt.

Postanvisning från högsta Posten

Du ska inte tro att vi hycklar
när vi sagt att vi sätter fart
på Posten. För vi skickar ut en
som jobbat här nästan från start.
Att Posten är ute och cyklar
ser vi på med ren optimism.
Decennier stryks på minuten.
Vi kallar det postmodernism.

onsdag 10 februari 2010

"There Will Be Blood" seg historia

Just sett "There Will Be Blood" med Daniel Day-Lewis. Utan honom och hans infernaliskhet hade jag nog inte orkat se klart. Seg historia. Trots att det fanns många spännande förutsättningar: Världshistoria, hårt arbete som ger utdelning i form av förmögenhet (oljefyndigheter i det tidiga 1900-talets USA), en man som alltmer förtärs av hat, hans son som han har ett komplicerat förhållande till... Men ändå vill det sig inte. Förmodligen lider filmen av att samma person, Paul Thomas Anderson, skrivit manus, regisserat och producerat. Ingen annan har funnits där och sagt att nu får vi klippa här, det blir inte bättre för att den här scenen är så utdragen. Filmen är alldeles för lång. Såg först nu att filmen bygger på en roman av Upton Sinclair. Någon gång, när jag läst igenom högarna på nattduksbordet, ska jag läsa den boken och se om den slår filmen.

Missar tyvärr Ellroy

Fan. Blev just erbjuden en biljett till James Ellroy ikväll på Kulturhuset. Det är utsålt och jag kan tyvärr inte gå, eftersom jag och U målar om köket i skrivarlyan. Det finns en värld utanför den litterära världen och ibland är världen utanför hemma. Jag tröstar mig med att det kommer att finnas gott om referat av Ellroykvällen i morgondagens tidningar. Någon mer än jag som tycker att han blir alltmer lik Picasso, förresten?

Författaren som könsföreträdare

Surrealistiskt att samtidigt läsa Maja Lundgrens "Myggor och tigrar" och Åke EdwardsonExpressens kultursidor.

Ständigt denna väntan


En sång för mig, eftersom det är det jag gör idag. Väntar. Tack, Olle Ljungström!

Författaren som estradör


Det här är kanske mer dagens verklighet än framtidens. Att författare inte bara ägnar flera år åt att skriva ett verk, utan även ska framträda med och kring det. Tyvärr är det så att det är två olika saker. Vissa författare skriver fantastiskt bra, medan de inte har samma scensiska talang. John Ajvide Lindqvist har en stor portion av båda talangerna.

tisdag 9 februari 2010

Framtiden för oss författare?

Läser en intervju med Daniel Åberg, som gett ut sina andra roman på eget förlag och ger läsarna möjligheten att ladda ner boken gratis, alternativt betala fyrtio kronor om de vill. Och jag funderar på om det här är framtiden och hur många författare som kommer att kunna leva på sitt yrke i så fall.
Daniel har en anställning på TT, så han har lättare - åtminstone rent ekonomiskt - att ge ut böcker och sedan i princip skänka bort dem. Dessutom har Daniel en välbesökt blogg, utan den hade han förmodligen inte gjort detta.

Jag gillar Daniels initiativ, eftersom jag tycker att han har en poäng i att det är bra att författare närmar sig läsarna och att det ju är viktigt för en författare att bli läst. Men samtidigt behöver författare, som alla andra, få betalt för sitt arbete. Det ska bli intressant att se om läsarna betalar något för att läsa Daniels bok (jag betalade gladeligen själv hundra kronor för den på releasefesten) och det är också intressant att se hur professionella skribenter - författare som journalister - även framledes ska kunna få betalt i pengar för sitt arbete.
Värderar vi konstnärligt arbete lika mycket som lärarens, politikerns, sjuksköterskans eller VD:ns? Diskussionen går vidare.

Inne och cyklar

Fått en begagnad motionscykel. Perfekt för den hemmasittande redaktören, författaren, frilansjournalisten. För även om jag förnyat simkortet är det mindre tidskrävande att slänga sig upp på cykeln i vardagsrummet. Kör Tammervarianten än så länge - en kvart om dagen. Men hade nog ruttnat redan efter första turen om jag inte haft filmer att titta på under tiden. Har plöjt igenom de första Indiana Jones-filmerna och började imorse på Martin Scorseses "Alice Doesn't Live Here Anymore". Kul grepp att göra ett slags fortsättning på "Trollkarlen från Oz" och "Alice i Underlandet". Dorothy och Alice måste ju bli vuxna någon gång och kliva in i det vuxna vardagslivet med barn, självupptagna män, som har svårt med jämställdheten, skvallerväninnor och kampen att få ihop pengar till hyran.

Den som blev kvar


Låt som har fastnat sedan jag hörde den första gången. Så här kalvbenta och hungriga på livet någon annanstans har vi väl alla varit, de flesta av oss. "Ville inte va den som blev kvar", sjunger Veronica Maggio. Men är det inte just vad man alltid är och förblir, hur mycket man än flyttar och reser - den som präglades av stället man kommer ifrån? Är vi inte alla den som blev kvar?

Jag - en debutant?

Läser Bokhoras hyllning av författardebutanten Mattias Ronge. Jag väntar fortfarande på att debutera, trots att jag är med i Författarförbundet och att farsan och jag gett ut tre ungdomsböcker. Det är en inte helt okomplicerad term - debutant. En del svenska författare räknas till och med som debutanter trots att de redan gett ut två egna böcker och därmed debuterat.

måndag 8 februari 2010

Lär av Leone

Såg ikväll en av världens bästa westernfilmer för säkert tionde gången, Sergio Leones "Once Upon a Time in the West". Skrivit om anslaget i den filmen tidigare här på bloggen. Nästan inga repliker. Bara en massa ljud som förstärker tystnaden och ensligheten. Vi författare och journalister har mycket att lära av Sergio Leones filmer. Konkretion, enkelhet, överraskning, spänning, väntan och detaljer.

söndag 7 februari 2010

"Snabba Cash" berör inte

Jag hade hoppats mer på filmen "Snabba Cash", som jag såg ikväll. Stör mig på att filmen tappar en dimension från boken - Mrados kamp för att få ta hand om sin dotter. I filmen får han henne mer på halsen, även om han under filmens gång värderar henne allt högre. Det känns klyschigt och gjort så många gånger förut.

Det är inget större fel på skådespelarinsatserna, men ändå berör inte filmen. Trots försök att visa skurkarna JW, Mrado och Jorge som människor når de inte riktigt in i hjärtat. Kanske beror det på att filmen så tydligt är en första del i en trilogi. Det känns lite tafatt, helt enkelt. Medan Jens Lapidus öser på med allt han har i alla ledder - fyrverkerier, fyrverkerier - blir filmen mer ett litet tomtebloss som snabbt falnar när man lämnat biosalongen.

Det är friskt att filmen försöker hitta sin egen historia som går ut ur och in i bokens. Men tyvärr räcker det inte. Filmen lider nog av samma problem som Lapidus andra bok "Aldrig fucka upp": Att ett stort bolag/företag vill ha snabba cash. Publikförakt, skulle jag säga. Det är synd för Lapidus har en talang, liksom filmregissören Daniel Espinosa.

Förlaget/filmbolaget borde låta dem vara, göra allt i sin takt och sedan finnas där och ge hård och varm respons på deras verk. Först då kan Lapidus, Espinosa och publiken få de konstnärliga verk de förtjänar.

lördag 6 februari 2010

Skrivandet gör dig inte bättre

Läser i SvD att VD:n för Sun Microsystem meddelade sin avgång genom en haikudikt på Twitter. Flera av världshistoriens diktatorer har också skrivit poesi. Man blir kanske inte en bättre människa av att skriva, men i bästa fall hindrar det en från att göra sämre saker. Åtminstone medan man skriver.

fredag 5 februari 2010

Väntanstider

Redaktörar och petar med mina andra bokprojekt. Fastnar i en passage i novellsamlingen. Skrattar lite, säger högt: "Det här är fan bra!". Annars väntar jag mest. Märkligt att livet består av så mycket väntan. Jag är inte så bra på det heller.

torsdag 4 februari 2010

Ut med Stig-Björn Ljunggren!

Just kollat klart på SVT:s "Debatt". Tycker att Belinda Olsson vinner i längden och är roligare och inte lika flåsigt gapig som Janne Josefsson, som gör sig bättre i "Uppdrag Granskning". Men varför har de plockat in den populistiska gaphalsen Stig-Björn Ljunggren? Någon mer meningslös människa får man leta efter. Han ska tydligen in och gapa här och där för att ge debatten någon sorts komisk touch. Förut har han haft titeln statsvetare, nu har han titeln vänsterdebattör. Har han fått sparken? Borde han få från Debatt också. Omedelbart. Han har redan upptagit alldeles för mycket av svenskarnas tid. Ut med Ljunggren och in med mer Olsson istället!

Dagens dagsvers: Till Storebrors försvar

Idag kom årets första nummer av DIK forum. Med denna vers av mig:

Dagens debatt om den personliga integriteten och den digitala tekniken är inte den första i Sverige. Redan på sjuttiotalet stiftades datalagen, som skulle skydda medborgarnas integritet.

Till Storebrors försvar

Om han har gått igenom ditt program
på jobbet eller hemma
så är han säkert bara omtänksam
och vill nog inte skrämma.
Så sluta nu att föra liv
och tänk i detta perspektiv:
Vad säger du till denna drös
på jordens vita fläckar
som kläder har av säckar,
som saknar vardagsmaten,
och lever ynkligt syskonlös
helt bortglömd utav staten,
när du ju har en storebror som dör
om han inte får veta vad du gör?

Morr, Morrissey


En av mina stora idoler. Vet inte om han är tvungen att stryka eller ändra i den här annars briljanta texten, nu när Obama blivit president. Dock kvarstår ju en del andra saker han sjunger om att ta itu med.

onsdag 3 februari 2010

Föreningen Arbetarskrivares begåvade medlemmar

Föreningen Arbetarskrivare, som jag är stolt medlem av och vars nästa antologi jag just nu jobbar med, myllrar av begåvade människor med många begåvningar. En av dem, författaren och antologiredaktören Åke Johansson, intervjuas i senaste numret av LO-tidningen. Han är inte bara författare och redaktör - han är tågmästare också. Vilket märks i hans nyligen utkomna bok "Trainspottern" och antologin "Järnvägsliv", som kom här om året. Läs intervjun med honom här.

tisdag 2 februari 2010

Mitt huvud surrar av texter

Om ni tycker att ni känner igen den förra rubriken har ni helt rätt. Det är en makalös låt av Barbro Hörberg med bland annat de odödliga :) raderna: "Det är livsfarligt att leva/man kan faktiskt rentav dö".
Mitt huvud surrar av texter och jag fyller hela tiden på med nya. Idag köpte jag bland annat dagsversmästaren Kajenns verssamlingar "Vers på minuten", "Marginalvers" och "Mellan nu och nyss". Att läsa bra texter gör att man själv blir bättre. Läsa och skriva massor är enda knepet att bli bra själv. Så det gör jag.
Och om ni tycker att ni känner igen ovanstående rubrik är det en parafras på inledningsraden ur "Jazzbacillen".

Håll alla dörrar öppna

Redaktörar och knepar och knåpar med ett bokprojekt jag hoppas få snurr på vad det lider. Blev bjuden på lunch på stan idag av en vän och kollega som jag kanske kommer att samarbeta med vad det lider. Det är bra att hålla en massa dörrar öppna och vrida och vända på journalist- och författarskapet. Jag har alltid varit en mångsysslare och trivs bäst med att ha flera saker på gång samtidigt.

Musik som sätter ribban


Skön, lugn, vacker, briljant morgonmusik. Så att man har satt ribban för dagen.

måndag 1 februari 2010

Alla läsarbarn i början

Alla läsare börjar någon gång. Här, hos favoritgynnaren Frank, kan ni ta del av hur det går till, ifall ni inte minns hur ni själva började med böcker.

Vandring genom vintern

Tog en redig promenad på eftermiddagen. Behövs när man har ett stillasittande jobb. Tänkte i vinterlandskapet under den grå himlen att det kommer att vara svårt att minnas i sommar att Årstavikens vatten i början av februari bara var ett smalt, svart sår.

De bostadslösa tidningsredaktörerna

Läs gärna nya numret av 40-årsjubilerande Pockettidningen R, där jag är aktiv referensperson. Där kan ni bland annat läsa om de två redaktörerna Kurt Nurmis och Maria Hagströms personliga, och spännande berättelser om självupplevd bostadslöshet. Numret avslutas med en koll med riksdagspartierna vad de tänker göra för att minska bostadslösheten och hemlösheten i Sverige.

Det går att bli färdig

Var på releasefest i fredags. Daniel Åberg, som jag jobbat lite med tidigare och känner litegrann, och vars blogg jag följer, kom med sin andra bok, "Vi har redan sagt hej då". Det var roligt att se att boken han jobbat med under flera år, och som han gav ut på sitt eget förlag, nu är färdig. (Det går faktiskt att bli färdig och hålla den färdiga boken i handen!). Och det var intressant att höra honom berätta om processen fram dit. Kom på att jag inte läst hans första roman, "Dannyboy & kärleken", så jag passade på att köpa den också och få den signerad. Snart ska jag läsa båda.