Människoytan
Hur ofta har vi sagt att vi ska bryta
med allting som är kvar på en nivå,
där rörelsen ju bara är att flyta
med strömmen trögt och söligt ovanpå?
Så varför har vi då så svårt att byta
vår värld mot en där alla orkar gå
på djupet tills ens krafter börjar tryta
och simmar upp till ytan, men först då?
Och allt där under låter vi förflyta,
en mycket väl bevarad hemlighet.
Är ytan vackrast? Ja, säg det. Vem vet?
Så skapas människans identitet.
Den skönhet som vi känner är en yta
som rymmer hela världens ensamhet.
Hur ofta har vi sagt att vi ska bryta
med allting som är kvar på en nivå,
där rörelsen ju bara är att flyta
med strömmen trögt och söligt ovanpå?
Så varför har vi då så svårt att byta
vår värld mot en där alla orkar gå
på djupet tills ens krafter börjar tryta
och simmar upp till ytan, men först då?
Och allt där under låter vi förflyta,
en mycket väl bevarad hemlighet.
Är ytan vackrast? Ja, säg det. Vem vet?
Så skapas människans identitet.
Den skönhet som vi känner är en yta
som rymmer hela världens ensamhet.
Foto: José Figueroa
Poetisk tolkning: Victor Estby
Tidigare Söndagsbilder:
Inlägg
2 kommentarer:
Jag bara glider med och och flyter fram genom både bild och text. Perfekt avslutning på en riktig vårdag.
Tack för fin respons, Eva! Värmer mer än vårsolen!
Skicka en kommentar