fredag 12 februari 2010

Avatar amerikansk självkritik mot Afghanistan-kriget

Såg Avatar igår. Kan inte tänka mig en starkare självkritik mot kriget i Irak och Afghanistan. Eller för den delen mot all imperialism. Tänker exempelvis på Englands massaker världen över på 1800- och 1900-talet. Men Avatar är så tydlig kritik mot amerikanernas svärande, ärrade, hatgalna män i uniform med bomber och kulsprutor. Här förlorar de. Vilket de förmodligen kommer att göra i Afghanistan också. (Tänk Vietnam.) Det går inte att vinna ett krig mot fattigdom med hjälp av bomber och granater. Och när ska Sverige sluta lura sig själv och inse att det inte är för afghanernas skull man bedriver krig i Afghanistan? Sverige är en del av USA:s "krig mot terrorismen". Ett krig som aldrig kommer att vinnas med vapen. Hur många civila afghanska dödsoffer och svenska medborgare är USA:s krig värt?

Konstaterar för övrigt att James Cameron kan sin berättarteknik. När det är som jävligast och skogen brinner och de amerikanska soldaterna (representanter för de giriga jordborna) har övertaget och pulvriserar allt i sin väg och Na'vi efter Na'vi dör skickar han in en Pandorahäst, som får springa brinnande genom skogen. En science-fiction-version av Zolas häst.

Irriterar mig lite på att de onda amerikanska soldaterna är så onda utan tillräckligt starka skäl. Det hade varit sympatiskt och spännande med lite mer bakgrund.

Men visst är filmen storslagen och imponerande på många sätt. Det är fascinerande med nya världar och den här är hisnande och skönt fantasifull. Och filmen är hoppfull - kanske kan även verklighetens amerikanska soldater tänka om.

Inga kommentarer: