Idag ska jag träffa en kompis och käka lunch i centrala innerstan. Ibland blir författaren journalist och bestämmer sig för att även skönlitterära berättelser blir bättre om de researchas för. Tanken är att lunchen ska ge stoff och stöd till minst en novell. Men om jag känner mig själv rätt kommer den att leda till mer än så. Vi får se.Jag börjar förstå Jan Guillou och hans förtjusning över att träffa folk på hemliga möten på stan och följa kritchiffer i telefonkiosker. Synd att det finns så få telefonkiosker numera.
Grejen är att jag och min källa ska träffas nära KGB också. Restaurangen, alltså. Fast mer spionhistoria än så kommer det inte att bli. Så mycket kan jag säga. FRA läser väl förmodligen den här bloggen också, så det är lika bra att var tydlig även mot de läsarna, tänker jag.
Inlägg
2 kommentarer:
Märkliga saker hönder tydligen när man är utrikes och inte läser tidningarna! Hmmm - jag minns plötligt när ryska ambassaden ständigt ville bjuda mig på lunch i början av 70-talet...
Jag lånar din bild Victor - okej? och bloggar en rad om det minet.
Absolut, Eva! Varsågod.
Kul med fler liknande minnen. Verkar ha varit en galen tid. Roligt att läsa om för oss som knappt var födda när det begav sig!
Skicka en kommentar